Mums fillibaba!

Har du fått någon komplimang idag? Mums! Eller hur!
Nehej, inte?
Att ge en person en komplimang kanske känns svårt. Hur ska man veta att den som man säger något bra till tar emot det så som man menar? Tänk om de tar illa upp? "Vadå snygg idag, vadå idag? Är jag ful annars eller?" Inte roligt. Eller; "Vadå, gjort ett bra jobb? Har jag, eller vad menar du, har jag inte? Brukar jag inte? Vad har jag gjort nu då, är det nåt som har blivit fel?"
Känns det igen? Suck.

Du kan aldrig ta ansvar för hur någon reagerar när du ger en komplimang. Gör du det enkelt och rakt, ärligt och från hjärtat kan det ju uppfattas fel, men så vadå. Då är det inte ditt problem!
Så ös ur dig komplimanger, det är härligt!

Men det bästa av allt, att FÅ komplimanger, underbart! Mums!
Men nej, det tycker vi ju inte. Utan då kommer bortförklaringarna..."nej, men den är köpt på rea"..."tycker du, jag har bara gjort som vanligt"..."Jag borde haft i mer socker"...Blah, blah, blah!

Varför missunnar vi oss att mumsa i oss såna härliga saker som komplimanger? Jag lovar, man blir inte fet av dem, de kommer verkligen inte ofta, även om man gör ett enastående jobb och är dunderläcker. (eller, jag vet inte, det här är självklart rent hypotetiskt)

Passa på att öva på att ge och ta komplimanger!
En strålande övning som jag fick mig till livs på Winnet Boot Camp här i helgen av Nina Jansdotter; sitt två och två och turas om att ge OCH ta emot komplimanger. Väldigt trevlig stämning uppstår, I promise!

Och har man ingen två och två kompis funkar det bra att prata med sig själv för att öva upp sin förmåga att strössla trevligheter runt sig.

Jag har idag, hittills, gett två, helt ärliga komplimanger, en till gulliga Mia och en till min man. Mia hade inga problem med att ta emot komplimangen (jättesnygga örhängen) medans min man (snabbt betalda räkningar) tittade på mig som om jag var en ironisk galning typ Felix Herngren. Vilket jag inte var! Never. Jag och Felix har inget gemensamt, jag lovar. Inte ens ironi.