Närvaro

Att drömma sig bort eller att stanna närvarande här och nu, det är frågan. Jag läste nyligen att man försämrar minnet genom att dagdrömma. En ganska självklar slutsats, för om man är borta är man ju inte här, och om man inte är här kan man ju inte komma ihåg vad som händer. Eller hur?
Men, alla dessa ljuvliga dagdrömmar, vill jag vara utan dem? Att fantisera sig bort till en varm skön strand, att fundera på vilka stövlar jag skulle köpa om jag hade råd. Kanske bruna. Eller svarta. Eller båda...
Och att visualisera sig till framgång, är inte det dagdrömmeri på högsta proffsnivå?
En ursäktad verklighetsflykt som är väldigt rekommenderad av många självhjälpsexperter vart man än vänder sig.
Det bästa vore ju att den verklighet man befann sig i var så underbart okej att man ville stanna där och vara bara där, med alla sina sinnen. Att man inte behövde fantisera, drömma eller fly bort...