Jag är väldigt intresserad av vad som händer när man, som jag, slutar med en sån till synes banal sak som sötsaker. Man kan tycka att det är upp till mig vad jag äter. Att jag själv bestämmer. Självklart vet jag att om jag hade rökt, knarkat och druckit sprit i ofantliga mängder hade det funnits de som tyckt att de hade rätt att lägga sig i och tala om för mig att de inte gillade mitt beteende. Av ren omtänksamhet. Men jag har svårt att tro att deras stöd skulle vara att uppmuntra mig att fortsätta mitt missbrukande.
"Jomen komigen, en liten sil till, det är väl ingen fara, den går ur kroppen så snabbt, kom så sätter vi oss ner och tar det lite lugnt en stund!" Eller; "Här, jag bjuder, du behöver inte alls betala för den där kvartingen, ha det så trevligt nu!"
Förstår ni vart jag vill komma? Jag skulle gärna kunna äta socker utan att bli sur, trött, fet och trög. För utan socker är jag otålig, kräsen, krävande och väldigt vaken. Så skönt för alla om vi bara kunde luta oss tillbaka och låta sockret bedöva våra liv till liknöjdhet.
Så det som händer är alltså att jag provocerar genom mina val. Att min livsstil retar och skaver. Så jag kan ta det på en gång, jag tänker äta tårta i helgen. I min hälsoplan har jag skrivit in tårta på söndag, när vi firar födelsedag i familjen. Jag ser ingen vettig anledning att stå och baka i fem timmar utan att ta en bit tårta. Om jag jämför med alkohol, vilket ligger nära tillhands, så kan jag tycka att det är ok att ta ett glas vin till helgen. Men inte mer.
Och sedan blir det hardcore matpunk antisocker vecka igen på måndagen. Tjo!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar